En bonde under 1600-talet hade förvisso inte stora möjligheter att göra karriär. Men Nils Larsson i Blidsbergs by, ursprungligen från Skattegården, senare Storegården, lyckades ändå med detta. Nils föddes antagligen ca 1587 och blev enligt Skara stifts herdaminne hela 103 år. Han avled ca 1690.

Karriären

I det första bevarade domprotokollet för Redvägs häradsrätt nämns han som nämndeman, men vi vet inte när han fick detta hedersuppdrag. Han fanns kvar som nämndeman i ungefär 35 år till. I ett protokoll anges att han nära 50 år suttit som nämndeman. Redan på 1650-talet nämns han som häradsdomare, en hederstitel för den nämndeman som suttit längst. Ibland kallas han bara domare i protokollet, men den verkliga domarsysslan var förbehållen en tillsatt ämbetsman från adelsståndet.
Nämndemännen från bondeståndet förefaller ha haft tämligen mycket inflytande på utgången av domsbesluten. Som betrodd karl fick Nils Larsson representera Blidsbergs socken i hovrätten, och det gjorde han så bra att blidsbergsborna åter fick hugga i sin skog. På landsarkivet i Göteborg finns en ”annotationsbok” från 1650, skänkt av Nils Larsson. Han har också lämnat en hel del pengabidrag till kyrkan.

När det skulle utses riksdagsmän för bondeståndet till riksdagarna 1649 och 1652 valdes Nils Larsson i Blidsberg som representant för Redvägs och Ås härader. 1652 var han även representant för Vedens härad. Några egentliga protokoll finns inte från dessa riksdagar, men på Riksarkivet finns Riksdagsacta med förteckning de män från  allmogens utskott som tillika med adeln, prästerskapet och borgarskapet var hos drottning Kristina den 22 februari 1649. Här finns Nils Larsson med.

Han blev även talman för bondeståndet. Vid riksdagsmötet i rikssalen den 16 oktober 1652 talade han för bondeståndet och bad drottningen komma ihåg vad hon tidigare lovat, att när landet fått fred, skulle bönderna befrias från de skatter som kriget gjort nödvändiga. Landet hade nu fred och riket mäktigare än tidigare. Han tog också upp frågan om att dra in kronogodsen till staten. Bönderna hade lika många och bittra klagomål mot adelsståndet som tidigare. 
Riksdagen 1652 avslutades på julafton, och bönderna fick besvikna vända hem. Drottning Kristina hade ofta taktiken att lyssna på klagomål och kanske antyda att hon höll med, men sedan gjorde hon som hon ville, och tydligen i detta fall ingenting för att hjälpa bönderna.

I historieundervisningen har vi ju lärt oss att drottning Kristina slösade med statens egendomar och gav bort dem till adelsmännen. Men även bondeståndets talman Nils Larsson fick en donation av drottningen, nämligen Storegården i Blidsberg, där han sedan bodde.

Familjen

Vi vet inte så mycket om den första halvan av hans långa liv. Han var gift två gånger, och fick barn med båda hustrurna

Nils andra hustru hette Kerstin Andersdotter och med henne  fick han åtminstone barnen Britta och Jonas samt ännu en dotter. 1665 när han närmade sig de 80 ville han tänka på framtiden. Han ville inte att det skulle bli osämja mellan hans två barnkullar. Därför ingav han ett testamente till Redvägs häradsrätt och förordnade att hans barn skulle ärva lika. Det skulle beaktas att de äldre barnen redan var gifta och fått bröllopskost. Sonen Jonas tog över Storegården medan fadern levde, i början av 1680-talet.
Enligt Harald Filipsson blev det inte helt som Nils tänkt sig med rättvisan mellan barnen, eftersom Karl XI:s reduktion drog in Storegården till staten och gården fick köpas tillbaka. Inte heller kunde osämja mellan barnen undvikas. 1692 instämde barnen i hans första äktenskap änkan Kerstin och hennes barn till häradsrätten, och ville ha arv efter sin far Nils Larsson. Svarandesidan hävdade att det inget fanns när skulderna var betalda, men kärandesidan ville inte godkänna detta.
Jonas hade köpt Storegården medan fadern levde, men aldrig erlagt några pengar. Änkan Kerstin hade sålt munderingen (utrustningen till rusthållet), visste man. Rätten dömde Kerstin att göra ett inventarium över boet till nästa ting. Detta mål har upptagits under 1693, men tyvärr fattas protokoll från detta år.

Enligt Harald Filipsson är dessa barn kända:
Magnus Olof Mitander, född i Skattegården, Blidsberg. Prästvigd 1659, pastor vid Skara hospital 1667. Död 1683.

Arvid Nilsson. Bör vara samme man som i Skara herdaminne beskrivs som Arvidus Ol. Mitander, pedagog i Falköping 1667, ”tvärt emot stadens vilja, som önskade en skolmästare mera färdig i räknande och skrifvande.” Komminister i Skövde 1671. Död 1686.

Laur. Nic. Mitander ( Lars Nilsson), född 1644, död 27 juli 1708. Enligt Skara stifts herdaminne ”son av häradsdomare Nils Larsson i Skattegården, Blidsberg, som dog 103 år gammal.” Prästvigd 1672, komminister i Slöta 1676, kyrkoherde i Slöta 1685.

Brita Nilsdotter, f 1653, död 1724 i Källestorp, Blidsberg, gift med Anders Svensson.

Jonas Nilsson, f 1655, död i mars 1717 i Storegården, Blidsberg.

Tre av sönerna har alltså blivit präster. Namnet Mitander kan härledas från mitis, som betyder blid och syftar på Blidsberg.

Det ovan nämnda domprotokollet från 1692 nämner delvis andra namn på barnen

Första äktenskapet:

Här nämns Anders Johansson ( troligen måg) och Anders Nilsson, Farstorp, Dalum (som borde vara son till Nils).

Sven Nilsson, Tåstarp var ombud för Johan Ingelssons barn och Anders Svensson i Härstorp ? var ombud för Svens barn i samma by.

Andra äktenskapet:

Sonen Jonas Nilsson och mågen Anders Svensson, Källestorp, Blidsberg samt mågen Lars Svensson nämns.  Lars hustrus namn är okänt.

Inte så många Nilssöner i denna förteckning, men kanske är det förutom mågar även barnbarn som nämns. Nils Larsson blev ju mycket gammal och överlevde ett par av sina söner. Det verkar inte som om Lars Nilsson Mitander eller de döda prästsönernas anhöriga var representerade.

          På Blidsbergs kyrkogård finns en skulpterad gravhäll till minne av Nils Larsson och hans hustrur. En man vid namn Gunnar Håkansson försökte tyda inskriften, som är nött av tidens tand och mycket svårläst. Detta är vad han fick fram:

”Här under ligger begrafven Fordom häradsdomaren Nils Larsson i Storeg. i Blidsberg och Tvänne sine hustrur……Håkans….och Kristina…….dotter……Barn……..A.1671.

Årtalet 1671 tolkades som Nils Larssons dödsår, men vi vet att han levde längre eftersom han nämns flera gånger i domböckerna in på 1680-talet. Andra hustrun Kerstin (tydligen här skriven som Kristina, egentligen samma namn) överlevde honom, och den första hustrun dog långt före 1671, eftersom de yngsta barnen med Kerstin föddes på 1650-talet. En inte alltför vågad gissning är att den första hustrun hette Britta Håkansdotter. Gravhällen tyder på Håkansdotter, och om dottern Britta är första dottern i andra barnkullen är det nära nog säkert, eftersom man i detta läge kallade dottern efter den avlidna hustrun.
I Blidsbergs kyrkobok som börjar några år in på 1700-talet, nämns en hustru Kirstin i Storegården, död 1710, 88 år gammal. Kerstin skulle i så fall varit född ca 1622 och ca 35 år yngre än Nils. Ett mål i domboken antyder att hon var änka efter en Lars när hon gifte sig med Nils, och hade barn även i sitt första äktenskap.

Den rödskäggige

Nils Larsson nämns åtskilliga gånger i domböckerna, naturligtvis. Ibland är han ombud för någon, men ibland uppträder han i eget intresse eller är tilltalad själv för något. I ett par fall nämns han som kvarnägare. 1664 florerade elaka rykten om Nils och andra blidsbergsbor. Detta togs upp vid vintertinget och ryktena skylldes på det lösa ”parti” som hystes av Jon i Blidsberg och Måns i Skattegården. Ryktet om Nils sa att han ”hade en hustru hemma och fyra i bygden”. Eftersom Nils vid den här tiden bör ha varit mellan 75 och 80 år verkar det väl ganska otroligt att han skulle ha haft fyra älskarinnor, så det var nog synnerligen lösa rykten.

Något lite vet vi om Nils Larssons utseende, och kanske också om hans egenskaper. I ett brev till sin son Magnus Gabriel de la Gardie skriver Ebba Brahe: ”När jag kom hit till Blidsberg, där den bonden bor, som plägar vara herredagskarl, med det stora röda skägget, så blev han full om aftonen, han drack med mitt folk. Så sade han ut, vad böndren hade i sinnet, det de ville slå ihjäl all adelen. Varföre ber jag för den död Gud har tålt, min son att du inte drar ner. Gud vet, hur ängslig jag är både för min son och mig själv. Jag rädes, de mörda mig, ehuruväl jaga inte fruktar döden – men på det sättet vill jag inte gärna taga avsked av världen. Jag vet inte hur jag skall komma upp, för de säja, i Småland äro de lika galna. Gud hjälpe oss för Kristi skull och stille allt ont!”

// Roger Jarvid

Källor :Grimberg: Svenska folkets underbara öden, del 3.
Ingegärd Vallin: Notiser från 1600-talets Blidsberg.
Skara stifts herdaminne.
Harald Filipssons forskning samt min egen.